Sömnlös Vägrar vara ordlös
Sonen är på akuten jag prövar orden
sonen är på akuten. Han blöder efter misshandeln.
Hans fot är svullen och han haltar när han går ut till bilen.
Pappan skjutsar honom nu för såret i pannan vill inte sluta blöda.
En nattfjäril prasslar i fönstret. Fåglarna vaknar en efter en.
Fridfullt här nu. Männen som slog sover ruset av sig någonannanstans.
Jag ser ut genom fönstret. Träden ser så ledsna ut.
Några rosa moln speglar sig i det svarta glasbordet.
Allt kan jag inte rädda. Nu kommer något att gå förlorat det känner jag.
Alkoholism ursäktar sina handlingar med orden:
Jag var bara så full!
Enklaste versen i världen.
Erkännande och krav på förlåtelse i samma mening.
Dotterns pojkvän misshandlade min son inatt.
Jag kan inte sova sitter med grön trädgård darrande mellan mig och insikten.
Klockan har stannat på dunsen då pannan slog i hörnskåpet.

Förstår bara inte hur jag kan tänka att nu åker hon ut!
Dottern måste välja vem hon vill ha.
Fyllokillen och hans fyllopappa och hans fyllomamma eller oss hennes egen familj.

Det blir antagligen svårt.