Med täcket över huvudet, fast jag satt på ett tåg med jackan ihoptryckt mot kroppen och värmde tills jag frös.
Jag ville bara dö, ge upp och göra om det igen för mitt självförakt var stort.
Jag ville inte tro på bättre tider, svart som himlen var mitt samvete och förstånd.
Dövad av socker och simpel litteratur vaknade jag endast av min förebrående röst, som slår mig tillbaka till livet jag är född och räds.
Med skam inristad i mig kunde jag mer sällan skratta och vara naturlig och sann.
Rädslan för förändring och tristess stängde mig ute, utanför verklighetens ramar och jag for likt en manodepressiv.