Måste det vara såhär krångligt,
för inget resultat alls,
varför är verkligheten så oundgänglig,
när samveten mals?
Måste jag verkligen följa den här linjen,
när den inte leder någonstans alls,
och varför häver sig ordningsmannen så präktigt,
varför känner vi inte till någon ordning alls?
Jag lekte så jag nästan sprack,
så verkligheten gick till attack,
den ville inte veta av mig alls,
men låt mig nu komma till tals:
"Varför inte fortsätta leka när
verkligheten är som den är,
varför inte fortsätta rätt upp till Himlen,
utan att fråga Sankte Per?".

Min krita ville inte följa mallen, som verkligheten lagt,
jag ville nå till livet utan verklighetens prakt,
så jag fortsatte leka utan måtta alls,
och fann livets kärna någon annanstans.
Jag tror det var förlängda benmärgen
som sände signaler,
om överlevnad så packa dina pinaler,
och ge dig ut på samma resa
till Landet Ingenstans,
där verkligheten aldrig fanns.
Visst kan du ta ansvar,
men väx aldrig opp,
ta till dig saker som du anammar,
men granska dem under lupp.
För här i Världen är allting på sned,
aldrig får man göra som man vill,
någonstans kring Sex-Noll-Två
följer jag med,
då slår jag om;
från från till till.
All kraft som jag har inom mig,
vad skulle jag annars ha den till,
om jag inte fick vara sann mot mig själv,
och ge mig in i den lek jag vill?