Trettiotre år gammal högg jag som vore han ett fiskedrag i form av en söt brunett med en Singapore Sling i ena handen, en Piña Colada i den andra och en fotboll balanserande på den putande stjärten. En Håkan-platta under ena armen, en Marilyn Manson-platta under den andra och ögon djupa som Johnny Depps.

Jag har sett något glänsa i periferin utan att titta närmre, trott att det varit kattguld. För upptagen med de andra drag som redan sitter i min käft.

I torsdags, närmre bestämt andra juli tjugohundrafemton, satt jag nyduschad i soffan med paddan i handen och skulle välja låt. Som för det mesta valde jag mellan min store gud här i livet: Håkan Hellström, förra årets käftsmäll Mando Diao - laserversionen, och sommarfavoriten Ted Gärdestad (som jag med hatten i hand vet att jag inte skulle lyssna en sekund på om han inte hoppat framför tåget och visat att det i allt det där ljuset fanns ett mörker).

Något började mullra utanför mitt fönster. Först trodde jag att det var åskan men snart förstod jag att det var ett ljud av maskin skapat av människa. Det vibrerade i mitt golv. Ännu ingen melodi men jag förstod att det var musik. Jag googlade. Helvete, var min första tanke när jag såg att Stiftelsen skulle spela i närheten. Ska jag, som ska upp i morgon klockan fem, behöva somna till den jävla skiten? Och varför börjar de tjugo minuter innan de ska gå på klockan nio? Vilka jävla idioter! Och hur i helvete kan det låta så fett?

Mullret fortsatte medan jag klickade på Facebook-fliken och med detsamma såg vad en av mina vänner just sysslade med; Han var på konsert.

Thåström.

Thåström som en annan vän vid ett flertal tillfällen påpekat att han vet att jag skulle tycka om. Själv hade jag inte mer än två tankar om en låt: Fanfanfan. Den är fantastisk, men är också, som för så många andra, soundtracket till dagen då mitt hjärta krossades för första men inte sista gången. Men det är andra historier.

Min nya första tanke var att unna mig en kall öl på min soliga balkong trots att jag bestämt mig för att lägga mig tidigt. Tänkte att en öl i ena benet nog bara gör att jag somnar lättare. Min andra tanke var att jag nu återigen kommer att få höra låten Fanfanfan. Och denna gång kommer jag inte kunna stänga av den.

På balkongen hörde jag musiken, kände basen och hörde sången men inte orden. Så nära men ändå så långt bort, så att säga.

Den kvällen somnade jag till Fanfanfan. Och det kändes bara bra.

Följande dagar fick jag en ny favoritlåt varje dag:

Fredag - Beväpna dig med vingar.

Lördag - Den druckne matrosens sång.

Söndag - Märk hur vår skugga.

Måndag - CC Cowboys.

I dag är det tisdag och nu när den kemiska ångesten efter helgens alkoholintag lagt sig var jag redo för Fanfanfan igen.

De har alla sköljt över mig som något obeskrivbart men saknat. Som att de fyllde ett hål inte ens Håkan nått. Och framför inspirerade de mig till att återigen skriva så att tangentbordet brinner.

Det har varit omtumlande och jag får svindel av all musik jag har kvar att upptäcka av denna demon till karl.

Jag har slagit mig för bröstet. Jag har dansat. Och jag har gråtit.

Thårar.