Vinden var i mesta laget för Mirrorjollen Kan-Tippa. I alla fall för ensamsegling. Hon är en typisk tvåmansjolle då hon bär både fock och storsegel. Båten krävde nu sin rorsman i den kraftiga och byiga ostvinden. Det kändes ordentligt i magmusklerna efter allt hängande som motvikt utanför relingen. Oftast var bara benen i båten. Resten hängde utanför, parallellt med vattenytan. Yta och yta förresten. Någon sådan fanns inte. Vågorna gick höga med vita gäss på kammarna.

   När allt stämde så att jollen surfade på vågorna, då var det kul. Det gick fort, men jobbigt att parera. Kroppen blev trött. Misstaget var att ge efter för tröttheten och låsa fockskotet. En by kraftigare än de föregående krängde ner jollen så att lärelingen gick ner i vattnet, trots att jag hängde emot allt vad jag orkade. Allt ovanför knävecken var utanför båten. Det var knappt att förlängningspinnen till rodret räckte till, eftersom jag satt relativt långt fram för att kompensera avsaknaden av gast. När hon började ta in vatten ryckte jag loss storskotet. Fockskotet däremot var låst och det fanns ingen chans att nå det. Skulle jag gå in i båten skulle ekipaget ofelbart gå omkull. Nu gjorde hon det ändå. Den hårt skotade focken var tillräckligt för att dra omkull henne. Själv klättrade jag baklänges över relingen, släppte rorkulten, vidare över bordläggningen för att till sist hamna på bottens undersida. Ännu så länge helt torr.

   Skulle jag klara att vända henne på rätt köl utan att behöva bada? Blöta kläder i kombination med frisk vind lät inte så lockande då det säkert var minst en timmes segling kvar till Landsort.

   Eftersom ingen presumtiv hjälp kunde skådas någonstans, kompassen runt, skulle jag bli tvungen att reda upp situationen själv.

   Stående på kanten av botten med ordentligt tag om centerbordet vräkte jag kroppen bakåt och stannade kvar i ytterläget med så mycket bakvikt som möjligt. Tyvärr var jag för lätt om rumpan så det krävdes många försök innan jollen började visa tippningstendenser. En lyckosam våg gav dock den knuff som behövdes för att starta den tröga rörelsen. Seglen var naturligtvis stora motstånd nere i vattnet, men när tippningen väl hade startat kunde jag skynda på den med upprepade ryck i centerbordet. Sedan gällde det att hänga med och klättra uppåt vartefter sidoläget förändrades. När 45-gradersvinkeln uppnåtts klättrade jag upp på centerbordet för att snabba på vältningen, men också av ren självbevarelsedrift för att komma undan vattnet som gapade efter mina fötter. Snart låg båten med seglen i vattenytan. En sista kraftig dragning med händerna om relingen gjorde att de röda seglen började tappa taget om havet. Nu gick allt fort. Snabbt upp och in över relingen huvudstupa. Fötterna hann med. De blev inte blöta. Det blev däremot armarna. Magplasket in över relingen och toften måste ju sluta någonstans. Det blev på durken i sittbrunnen som naturligtvis var halvfull med vatten. Armarna tog emot dykningen. Jag kom ihåg fockskotet och lossade det genast.

   Med fladdrande segel och slående skot satt jag på huk och öste båten.  Gungande och slängande upp och ner över vågkammarna konstaterade jag att jag haft en väldig tur. Gå omkull ute till havs i hård vind och sedan få båten på rätt köl utan att bli blöt. Ja, nästan i alla fall. Det var nog mer tur än skicklighet.

   Seglingen återupptogs. Snart kunde jag lägga om kurs vilket gjorde att halvvinden nu gick över till slör. Nu gick det fort. Fruktansvärt fort. Och betydligt säkrare. En plötslig vindökning betydde inte så mycket när den kom snett bakifrån, mer än att den naturligtvis skjutsade på lite extra. Men det gav ju bara lite krydda åt det hela. Det är ju vad segling går ut på. Att med en viss vind få ut maximal fart. Åtminstone om man jolleseglar.

   Kan-Tippa förenades med brödernas koster i Landsorts lilla hamn.

Äventyret avskräckte inte från fortsatt segling. Det blir som ett gift när man väl börjat och insett tjusningen med det.

© Kjell Åhsberg