en ordning ramlar mellan spjälorna
dör
neutraliserande mönster
splittrad kör

att jag inte längre är i det, mer

svall
ruckar jorden
och vita fingrar ber
längs kanterna vid orden

så underligt att se
hur tomheten håller
mitt hjärta i schakt

och hissar slår utan spår
att se hur jag går
utan mål
utan visa fästen

där det är
där jag inte är
intakt