Har mina händer ruttnat?
Kan jag bara trycka ned svarta fyrkanter med pekfingrarna numera.
Pappret är kyligt vitt stelnat i en hinna av hånfullt leenden: Du kommer försent!

Ryttarinnorna skrattar i sina sadlar
ber mig täcka ansiktet gå någon annanstans.
längst ned i hierarkin finns trädgårdsarbetarna och konstnärerna lustigt. olustigt.
skillnaden mellan trädgårdsarbetaren och konstnären är att en konstnär kan vara både högst upp och längst ned samtidigt.
tänk om jag gått vilse och bara kan skriva träd .om trädet blivit ord och inte ett tecken med toner volym och svärtaaaaaaa.

jag är en som lockas till ytor som liknar hud. Som om de vore kartor jag kan göra synliga när pennan nuddar pappret.
hatar denna återkommande skräck att inte kunna arbeta.
försökte rita en igelkotte igår med fötter från olika tidsåldrar
tänkte den skulle få vända på sig och gå ut i solen. pappret skakade mig av sig som en objuden gäst en inkräktare släppte inte in . låg still som en vit glansig binnikemask.
stackars mig!
högen av djur som vill bli tecknade är nu ett berg.
berget har växt till sig alltmedan andras drama utspelat sig en meter från mina penslar..ohjälpligt detta med barn som mår dåligt på bästa arbetstid.
en kvinna som inte kan sätta gräns är en töntig ofri kvinna som borde gå på kurs.
tycker många. men jag skriver när familjen fyller alla husets rum.
vanan att trycka svarta fyrkanter har en baksida. man blir lat. javisst här kan jag leka. är inte professionell.

att teckna är krävande på ett helt annat vis.
linjers lek är mitt yrke. linjers lek måste övas annars drunknar de i hjärnans förväntningar.
linjer vet vad jag gjorde dagen innan. pärlor som långsamt växer i musslan.
ingen insyn.
bara jag annars går de sönder.
här är jag också ensam men ni alla som läser detta ger era responser och det är så fantastiskt.
ser oss som en stor egen stjärnenrymd av skribenter som bildar mönster sig emellan. mycket vackert...
Jajaj nu ska jag göra ett nytt försök med pennan kära ni. Tack för er uppmärksamhet. ni är som en drog!