I

Det är ännu natt och jag lyssnar intensivt på tystnaden. hur en stad runtom ligger nerbäddad. Det är fantastiskt, inte en själ längs den pärlformade linjen av fasader i glas, lyftkranarna i hamnen spända som eldflugor när de blossar på de första solstrålarna. Centralen ekar av enslighet och ensamhet, en och annan som lever där dag som natt. Snart går det inte längre att skriva poesi, dagtid är dödsdömt. man nästan blir som alla andra.


II


Känner mej som en trasig rovfågel i ett naket askträd som blivit kvar där ute. Din varma hand om min bräckliga klo som frusit fast i orden. Hjälper mej att vara människa. Skakar av mej det sista av den världen, förbereder mej för ännu en natt


III


Våren så som människan vill ha den. Bladen skira och spröda. tussilago. Torp att fixa. Snart är den här tänker vi, snart. Men så kom snön, den kom som en snyting över våra ansikten. Vi tänker, snart är den här, snart. läste att om tusen år kommer människan inte se ut som vi gör.