En själ ska integreras med kroppen... En kosmisk själ... Rädsla. Längtan. Existens. KÄRLEK? VÄRLDENS MEST UTLÄMNADEVÄRLDENS MEST UTLÄMNADE Hon bodde mellan hårfästet Hennes ögon och dess blicks destination skymdes av Hennes mun formulerade ord, de var kommandon för att skapa magi, åstadkomma förändring och att nå ut från kärnan till andra levande Hennes ögon var fulla av tårar, ogråtna oceaner bakom ögonlock och stilla floder i ett ovisst flöde Hon var vilse mellan världarna mellan eufori och nattsvart smärta, Hon visste ej vart att gå, springförmågan var ringa, men rusa var det hon ville, springa bort Hon kunde med ord formulera receptet på lek, hon kunde röra kroppen som i en militär exercis Fruktan över att komma in i kroppen, för att bli mördad igen, förbjöd henne att vara med Med stora ögon tittade hon på då hon blev älskad, och hon kunde hjälpa till att älska sin kropp Det var möten utanför huden, med ett hjärta som slog frivolter av förvirring blandat med lycka och skräck Hon hade ett namn, hon ej vetat om Där var han. Och inte. Hon kände hans närhet som krusningar över sin hud. Hans ande över världshaven som ville hennes värme. I det ensammaste uppstod ett val, att lita eller att frukta. Det var så behagligt, just då tryggt och skönt, så hon släppte garden, lät kärlekens ande svepa henne med När två människors längtan blir ett Hennes rädsla var nu monumental hennes trötthet fatal, känslan katastrofal, hon stegrar som en skenande häst Hon vet hon söker sin herre, att mildra hennes andning, få henne i rätt rymd, och det gör att hon må erkänna sig svag Upphetsad, utlämnad i någon annans nåd, en Quinnas väckelse en glödgande vulkan Hennes insikt är att våga förlora prestige, att inte göra vad som bordes, var enda vägen fram till ände för att sedan resa vidare Hans ledord var: Hon är barfota, naken i sin själ, aldrig har hon varit så rädd.?... Hon visste hon måste nå sin kärna själv, hon visste att ALLT handlade om att tillåta sitt inre barn från rymden att på heder och allvar inta denna kropp. Denna lekamen, ge den liv. Hon visste ansvaret var hennes och hon tittade längtansfullt bort, sneglade åt hans håll, medan han såg henne men även såg sig omkring... Det skrämde henne så, hans nyfikenhet till alltet, även till det som kallas Tabu.. De hade en sfär av gemensam längtan, ömhet värme och förtrollningen rörde som hon kände: Darrandes med en själ naknare än pornografi, hon tvekar och samlar mod för att be: Jag den utlevda, trötta, döende, men så full av liv, kom älskade ingjut Kärlekens ande i min eterrymd och låt min skälvande magi få omsluta Dig. Jag lovar bakom min tvekan finns mod Älskade, jag förlorar mig, "Surrender" som Du säger om Dig... Älskade menade Du verkligen att Du ville lära känna mig - denna världsliga process, som civiliserade gör? Jag är kär i själva kärleken och Du känns som Du axlar den rollen så bra... Så vad jag undrar nu: Kom hem! Ja, jag är svår, men tar vi oss igenom alla fällor, frestelser, utmaningar och sår - VET DU? Älskade jag känner mig som världens mest utlämnande... Utlämnade. KANSKE ÄR DET VI? KANSKE KOMMA VI ATT DELA ETT HJÄRTA? Vi vet inget av det än, men vad vi båda vet ÄR: Så ska vi börja där? Jag vet inte.... /Rymdflickan __________________________________
Prosa
av
DominiQueen
Läst 330 gånger och applåderad av 8 personer Publicerad 2015-07-28 19:16 
|
Nästa text
Föregående
DominiQueen |
