I

Jag kan se en galax. Den är så långt bort att räknetalen försöker hitta på nya tal. pryder en hallspegel i ett nedsläckt tomrum. Andra ställen så som övergångstället till andra sidan floden, rinner genom hennes svarta opalpupiller.
minns en gång när vinden i hennes hår var en ljummen bris över ett öppet hav, kan hända att kosmos då runt om henne var en varm skön päls, en gång för mycket längesen, när man kunde tyda färgerna som nebulosor och inte kärnavfall


II

Trottoaren faller. Väggen på det gamla huset som de äldre kvinnorna bor i, har en silvrig lyster och skiftar i ett grått döende skimmer, naket och sorgset på väg ner. Helt becksvart står gatlyktorna runt utan mening.
Det finns inte. En Marianergrav har uppstått

III

Våran måne och Saturnus måne är syskon. De bär på samma gener samma DNA samma grundstenar. Vi flyger vida omkring och känner samma sak, en oändlig längtan, eller hur älskling ? dyk nu ner till botten och hämta upp mej innan solen brunnit ut.

IV

Den enorma grävskopan äter bit för bit av gatan, varenda fönster krossas och väggarna faller, förorten ska jämnas med marken. Så att stjärnorna kan blänka på himlen. Vi kommer sväva fritt i små genomskinliga glasbubblor envar under vår nattsvarta himmel i natt.