Rehabilitering kan ta många år. Jag trodde jag skulle dö stympad som Quinna, men så kom en Ängel och sa: - Dansa. En annan sa: - LEV! PÅ BENEN - QUINNA IGENTack ♥ 1988 - kraschade mitt liv.... jag var förlovad. Jag dansade och hade framtidsdrömmar. Jag älskade. Men jag hade långt ifrån läkt. På djupet! Vad som knäckte mig. Vad som dödade Quinnan i mig var att bli "klumpig" förlora rörelseförmågan, men främst att bindväven på låret klövs, det går nog ej att "tråckla ihop" jag blev remitterad till plastikkirurgi, men de talade mer om fettsugning, och visst är problemet att det samlas en fettdepå under som i en liten ficka, men det är ju att känseln är borta och att jag inte längre är hel - att jag ser stympad ut som stör mig. Mannen lämnade mig strax efter olyckan, vilken gjorde extra ont, då jag trodde på vår Kärlek. Jag hade inget annat val än att bygga upp mig igen. Vinna eller försvinna. Det blev en revansch för mitt psyke från 1,9 i slutbetyg i grundskolan började jag på Komvux och jag visade mig själv att jag kunde såväl hoppa av kurser jag ej blev stimulerad av som att BRILJERA, så ett par lärare sa det var det bästa de sett.. En revansch. Jag var dock slut som Quinna. Jag ordnade med en jurist för att yrka på "sexuellt bortfall" för jag ville klassa detta likvärdigt som "kvinnlig impotens" ett lite unikt ärende - i min feministiska stil, det brukar ofta handla om avbrutna sädesledare för män inte Kvinnor som anser sig tappat sin orgasmförmåga och Kvinnliga identitet.. Jag hade inte i mina vildaste förhoppningar trott att jag någonsin skulle kunna dansa på en scen igen. Jag klädde mig i grå kläder, jag var nedtonad, jag var presterande och jag levde i förnekelse... Överlevde.. Inåtvänd... Pluggade... Så uppmanades vi att gå upp till indianmusik och dansa lite frigörande dans, innan den vegetariska lunchen som serverades skulle intas.. Både hon, jag och en lärare tyckte det hela blev mest en pinsam tillställning och vi avstod... Det var frisläppt, i märkliga poser, havande grodor, hukanden och ursäktanden i kroppsspråket och få såg fria ut.. jag ville inte delta alls, jag väljer noga vem dansa med och sammanhang... Quinnan och jag blev närmaste vänner och en gång dansade jag hemma för henne lite improviserat till Carmen - eller dansade - jag blev Carmen!!! Då sa hon: Jag kunde ju inte. Jag? Jag var ju stympad.. Låret... Hur som, hon stöttade mig så jag kom upp på scen igen, men det blev aldrig samma. Jag var en krympling (i mina ögon) en före-detting.. Jag skämdes, var ej längre stolt... Jag gömde lårskadan bakom en jätterosett på ett strumpeband - för dansen jag försökte utöva handlade om att vara erotisk och att exponera kvinnlighet, rörelse, sensualism och... HUD... Jag skämdes när fd beundrare och vänner kom, jag blev aldrig densamma, men på scen i trancen hade jag min oas, i musiken och energin då en publik och aktör samspelar lyckades jag på något sätt ladda upp krafter igen.. Ni som stått på scen känner kraften. Magin. Men jag var ändå förlorad.. En tuggummi-tid. Jag bad i fullmånens sken. Det hände saker. Ja ren magi, så jag lyckades skicka ut signaler och attrahera. Vi blev varandras Mamma och Pappa mer - kärlek fanns - men ej den som lämpar sig för äktenskap och nära i Äkta romantisk Kärlek... Jag gick en frigörande konstkurs, målade in min själ... Jag väcktes jag av en Ängel och började resan tillbaka. Jag lämnade prinsen den 10-11.08.2014 - det var bäst och ärligast så. En dag innan vi skulle firat 18 år tillsammans. Min Quinnlighet spirar igen. Jag vill nu efter den 8.8.2015 dvs 27 år senare lyckas ta tillbaka mig, inte bli samma, ej gå tillbaka, men jag vill ej längre vara märkt.. Till höger har jag lagt in en underdel från en spontant tagen bild, taget av en vän på natten, där mitt numera kvaddade lår syns, men här i fin och glad form efter en underbar natt på jobbet med uppvisning, beundran, stora pengar, underbar musik, smekande ljusspel, applåder och dans, samt njutningen att se mina kollegor dansa i vackra ljusspel. JAG ÄLSKADE MITT JOBB: Jag sa: Nu håller jag på att återfå kontakten och kärleken till min kropp och Quinnlighet igen. Jag tränar efter år av fetma, efter ett nästan långsamt självmord och enorm matthet. Jag känner hur energin i mig vaknar.. Av en händelse såg jag min skugga då jag var ute och promenerade - och jag blev helt hänförd av Lycka - är denna smala varelse jag? Kan det vara en bild av mig??? På Låret till höger där jag är frisk - har jag gjort en dubbelexponering - det vita ni skönjer är ingen muskel utan stammar från två träd i urskogen... Sedan har jag över hela bilden lagt in kosmos.. Jag vill Dansa igen, denna gång inte för en publik, utan i all underbara enkelhet för någon som kommit att betyda något oerhört fint för mig. Jag vill vara Quinna. Dansa. Jag kommer att träna, så får musiken komma naturligt - det är ett långt steg dit. Men jag tar det. Steget... NU.. Jag vill vara Quinna igen. Jag vet inget, livet har inga garantier, men får vi en strimma av hopp, så tror jag Miraklet som ger celler och ALLT bränsle kallas för KÄRLEK.. Och: I WILL DANCE: Again! © DominiQue - 0080 With Licence to Reappear A Trance Production
Prosa
av
DominiQueen
Läst 504 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2015-08-09 02:26
|
Nästa text
Föregående DominiQueen |