Somnar du någonsin, Domarfru
om jag i livet är
låter mig märka din vredes röst
gnista, som eldad jag bär
till min höst
Skulle då inte
ens litet du synas
som stångar i huvud och hals
isande, pulsslagna vals!

Kall har du klängt dig i ryggens skinn
spottat i hudens mitt
fram alla sanningar innan jag
funnit dem tryckta på vitt
nästa dag
Lär du, så slår du
men vet du, förgör du
och ler som om ensam du vet
hopp skänker godtrogenhet

Visa dig, Domarfru, du som gör
spåren på törstens väg!
Avlad av ömhet och stor av nöd
åldrad av så många steg
mot din död
går du till mörkret
du slocknar med livet
I allt var du bunden till mig
själen som formade dig.



22/12 1989