Tystnaden ligger som ett täcke i luften, hotar att kväva alla i dess omgivning. Det svaga, isande blå ljuset sticker i hennes stängda ögon. Hon tar ett djupt andetag och känner kylan frysa till is i hennes lungor. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte sån här hon skulle vara. Världen bär på så mycket vackert. Så mycket som fångar henne, som fängslar hennes sinne. Som ger färger till hennes drömmar. En tår rullar sakta ner för hennes kind, innan den fryser till is. Det är så kallt. Hennes själ skaver, bränner och ryker. Även om det är kallt. Hon öppnar ögonen. Himlen är klarblå. Kritvit snö har lagt sig över landskapet. Långt nedanför henne syns de snötäckta hustaken. Där finns inget att hämta, hon har redan upplevt byn. Hon har känt strålkastarnas ljus på henne. Hon har hört de öronbedövande applåderna, de viskande rösterna. Men allt har tystnat nu. Hon är tyst. Hon är borta. Hon tar ett djupt andetag till och ser ut över klippkanten. Solen sticker henne i ögonen. Det är så vackert. Som så mycket annat. Ljusglimtar av skratt och lycka rusar förbi hennes ögon. Hon är ensam. Det finns ingenting kvar. En känsla av inbränd ledsamhet vilar tryggt i hennes mage. Den går inte att skrubba bort. Den går inte att tänka bort. Dom säger att hon alltid har varit en väldigt annorlunda flicka. En sån som aldrig är helt med. Att hennes tankar alltid är någon annanstans. Men hur skulle dom kunna förstå hur alla känslor alltid byter plats? Hur skulle dom kunna förstå att det alltid är något som ändras, hela tiden. Hon ser ner på sina armar. Hon tar ett steg närmare klippkanten. Hon faller.