skåror raviner ärr rynkor flodbäddar
skärs med kronologins blad
långsamt skrapar mot ytan
dyker ner i köttet
gräver upp och vänder om

jag springer bakom
vattnens långsamma erosion
faller ner i djupen
mellan kontinentalplattorna
jag lever för de öppna såren
då nu sen aldrig alltid någonsin

Kan en människa leva mellan nu och då?
vad är nu? innan sen?
gamla sår är nya sår är skurna rivs upp just nu
sen är ett evigt hav och jag ser allt
jag lider allt, njuter allt
mina sår förser sitt eget salt

En reva i alla sammanbundna lager
bara det efemära är sann skönhet
inget är efemärt om allt är ett
vilket vackert ord
efemär
det skär och det skär