Det doftar fukt och liv. Damm yr på vägen, söker in mellan och mot allting. Fastnar i svettig hud. Klistrar mot hår. En ursprungsresa. Hon böjer sig ned över orden. Följer varje reflektion, varje komma. Detta är en kvinna hon förstår. Kampen mot formen och de färdigskurna svaren. Ansvaret hon aldrig kan förklara så att någon begriper det. Formulerat av en annan. Vid pausen tar hon vägen förbi. Lägger ord vid ord om dem som gick innan och det tysta språk hon vet hon bär men inte alltid förmår att förstå. Hon vet det kommer mera och i skäret, med näsan i det. Glädjer hon sig till nästa last.