Jag är försenad. Igen.
Jag är försenad till mötet, raden, paraden på skoltrottoaren, det mesta, det bästa, laterna, listorna, lasterna, valen, att ta av den, filialen, enheten, gränslösa fördröjningen och allas skrämmande skräck. Som kryper som maskar längs väggarna, tavlorna, upp över listerna, porerna, som lyser snett i korta, korta ögonkast, strålar. Strålande människor.... att dölja så lätt och ändå avklätt. På samma sätt. I samma sal, vilsna bal.

Tjallare. Malligare som dom, som jag.

Vet du: Det är kallare

i den stora herrgården.

Sååå, en svärta mot anteckningsblocket, ömt struket, mellan mina smala fingrar. Men vad gör det och vad gör någonting. Mina pulserande vader. Mina rena, sena vener.
Jovisst är jag sen. Jag är förskräckligt försenad. Mot meningen.

Lekarna och trådarna vid nåden. Brunna av mandelrunda ord. Intill stearinet, svällande, gråten, nerverna.

En enda räv rusar mot grinden.

Finn den!