Du var min andra verklighet
och dina mjuka kliv
vek sällan från min närhets puls
du delade mitt liv
Jag hörde dig vart än jag gick
till sömns ditt milda skratt jag fick
När mörkret fällt sitt draperi
var ron ditt enda driv

När dagarna blev kortare
kom oro till din själ
det tysta som dig lockat förr
nu skrämde dig ihjäl
Jag såg dig vandra av och an
med skor som stötte mot varann
och oron följde med till mig
att bli min ägodel

Den dag jag minns när du försvann
av svårmod från mig ledd
berövad på ditt goda mod
av ångesttankar svedd
jag kände mörkret äta mig
det hade redan tagit dig
Vart än du gick så var jag kvar
och väntade beredd

I vrede kastas vind mot glas
en solgul lykta tänds
Ett ensamt ljus, förryckt av hopp,
mot nattens skuggor sänds
Den blanka sten skall sova tung
i gryning glimma, liksom ung
Då skall jag kika ut igen
och se vad blad som vänds

Du var min allra bästa vän
men reste bort ändå
Vid aftonen jag tyckte dig
invid min sida gå
och kan ha drömt det, ja, jag vet,
av längtan som av envishet
Men om nu sinnet lurar oss
vad skall vi lita på.



29/8 2015