Du vänder dig inte om. Din vita basker lyser som en punkt av skum.
Vågorna är en frasande linje vid din sida.
Käppen blir mer osynlig för varje steg du tar.
En lätt lutande skugga går bort med små bestämda steg.
Havet växer mellan oss.
Jag inser att även om du vänder dig om skulle du bara se havet och himlen.
Jag är för långt borta för dina gamla ögon.
Hur kunde det ta så lång tid för mig att förstå detta
Jag kan se dig men du kan inte se mig.

Vi satt en lång stund på en bänk innan vi skildes åt.
Jag vänd mot solnedgången du med ryggen åt den.
Du muttrade något om molnen som skymde solens sista strålar.
Förbaskade moln sa du.
Nu när jag gått hela vägen hit borde de ha förstånd att hålla sig borta.
Jag är faktiskt gammal.
Jag kan dö när som helst!
Ja titta du sa du och petade med käppen i sanden.

Jag följde solen med hungriga ögon ned i havet.
Solen var som vanligt vacker.
Om än beslöjad. Så satt vi den där kvällen.
Hon ilsket petande med käppen i sanden med ryggen mot min rygg.
Jag kan ännu höra din röst längta efter en molnfri solnedgång.
Otacksamma människa tänkte jag.
Men vad vet jag om dina samlade solnedgångar...
Kanske kommer jag också muttra och jämföra solnedgångar med varandra en dag.