Under 60-talet var jag med om att uppfinna tonåren. Jag lyssnade på Pop-65, - 66, -67 med Leif H. Andersson. Mitt första munspel köpte jag 1966. I slutet av detta årtionde utgjorde vår kompis, min bror och jag ”Hippie-Gänget” i byn där vi bodde, strax utanför Halmstad. ”Vår Fader” var distriktsläkare och ”Vår Moder” sköterska på hans mottagning.

Vår trio var illa sedd av övriga invånare i byn. Både yngre och äldre kastade onda ögat mot oss. Dock utan särskild verkan. Snarare tvärtom. Vi odlade långt hår och skägg i mån av tillgång i protest mot det mesta. Trots stränghet och ilska hade ”Vår Fader” inte lyckats få oss att gå över till ”anständiga manliga frisyrer”. Han var förbittrad över att vi inte följde hans ”goda exempel”: fyra millimeters stubb över hela hjässan.

Vårt ”Hippie-Gäng” kallades av vissa i byn för ”Jesus-Gänget”, för min äldre bror liknade denne med sitt långa hår och skägg. Själv var min skäggväxt klen och skulle så förbli. Vi hade sett delar av Woodstock-festivalen på TV så för oss gällde Make Love – not War och Love, Peace and Understanding. En het sommarnatt skulle min bror praktisera detta.

Vi strövande gärna omkring i och runt byn och pratade musik och framtidsplaner. Ofta hade brorsan med sin gitarr, kompisen ett par bongotrummor och jag munspelet. Vi satte oss ner lite här och där och spelade låtar vi kunde. Sunny Afternoon, Summer in the City, Paint it Black… Sjöng med hesa, falskklingande tonårsröster.

En ljus och varm julikväll -69 hade vi satt oss på en bänk på byns torg och lirat. Det var fullmåne och vår kompis ylade som en prärievarg. Vi skrattade tills vi kiknade. Medan vi gjorde vår version av Kinks Sunny Afternoon dök ”Raggar-Gänget” upp, sju killar i jeans och blankt, bakåtslickat hår med brylkräm. Vår diametrala motsats.

”Jaså, här sitter ni och djävlas!” sa the Leader of the Pack med en provocerande ton. ”Vi gör väl det”, sa brorsan, vår ledare. ”Det tycker jag ni ska sluta med!” fortsatte ledartypen.

Vi reste oss bara upp och gick därifrån. Det dröjde ett tag, sedan följde brylkrämarna efter. Då hade det blivit natt men det var fortfarande halvdager. Raggar-Gänget kom ifatt oss och ställde sig runtom oss med bistra men ändå lite fega miner. Ledaren gick fram till min bror och ställde sig två decimeter framför honom och väste honom i ansiktet: ”Ni är så djävla fula i ert djävla Jesus-Gäng! Och du, Jesusajävel, slå till mej bara!” Han tog tag i hans jacka och fortsatte: ”Slå till mej bara ska du se på fan. Om du vågar! Ta och kräng av dej det där djävla skägget!” Min bror rörde inte en min, rörde inte ett finger, sa inte ett ljud. Hans antagonist släppte honom uppgivet efter tre dallrande minuter. ”Ni är fan inte kloka!” Hans gäng stod kvar medan vi gick vidare. Mot kyrkan.

Efter ett tag kom brylkrämarna efter. Vi hörde hur de mulade: ”Vart fan är dom på väg nu? Till kyrkan, eller…” Det var vi.

Brorsan öppnade järngrinden och vi gick in. Nu var det riktigt mörkt. Hjärn-Gänget lomade i väg. ”Dom är fan inte kloka”, sa någon av dem, ”in på kyrkogården. Va fan!”

Vi satte oss på kyrktrappan. Brorsan började spela första ackorden till Summer in the City. Kompisen satte bongotrummorna mellan knäna och jag böjde några toner på munspelet. Låten ekade mellan gravstenarna.

Make Love, not War…