naturligt död
lyssnar jag när du somnar före mig
håller om mina knän
för gammal att börja ett nytt liv

sommaren blev inge somrig för du jobbade varje helg
trogen
din vilja
ditt bekräftelsebehov

min famn bär dina stängda drag

en docka av trä

ljuger så lakanen drar ihop sig under oss


för gammal att bli arg på när du går över min gräns
storknar av lukten
öppnar fönstret
inluddad i namnen jag hittat på


nu åker du igen
huset är kallt
inte ens katterna kommer ihåg dig
jag märker ut platsen där du sist var synlig för säkerhet skull

på torsdag kommer du hem
tunnare gråare tröttare
än någonsin
säger du att du är min
utan att se på mig