Smärta kommer inifrån mitt inre som uttrycker sig av alla mina sinnen.

Ta fram en träbit och börja såga, detta beskriver min outhärdliga plåga.

Igenom mitt frihetstänk och behov av att lätt på trycket, vill jag inte visa någon hämning, men samtidigt inte framkalla någon dålig stämning.

Att som ung få höra att jag har många år kvar att leva, gör mig inte muntrare och leder inte till några glada tankar, utan känns som om ett mantra som uppdagas i mitt huvud om att bli frisk, och det är illa kvickt.

Att jag känner mig bittrare för var dag som går är något som jag måste dölja mer och mer. För att behålla den illusion hur jag en gång var så är det bara några dagar kvar.

Illusionen kommer till slut att spricka och jag då blir denna bittra människa, som jag icke förmår att bli, eller har jag bara uppdagat allt i min fantasi.