I drömmen vandrar jag på månbelyst stjärnströdd stig. För att möta den lilla flicka jag en gång var. Ljushårig, rosettprydd i hemsydd klänning. Snälla pappa blev utbytt mot Våldets härskare. Som visade upp henne för skrålande, skrattande gubbar. Som gärna tog på henne. Fast hon inte ville.

Hon flydde in i sin låtsasvärld. Där lugnet vilade i ett slutet rum. Den elaka världen inte fanns. Tillvaron var ljus och vacker. Låtsasvännen Allison och hon lekte med sina dockor. Flickan spelade piano med flygande lockar. Snälla pappa tittade på. Applåderade förtjust.

I låtsasvärlden fanns inga motorcykelturer med Våldets härskare. Till undanskymda ingenstans. Där något hände. För alltid gömt bakom minnets ridå. Ingen slagen mamma. Ingen bror med brännmärken av cigaretter. Inga slagsmål och fyllefester. Den lilla flickan blev stor. Rädd för allt. Åskan, vatten, motorcyklar, bilar. Ja, rädd för själva livet.

Hon vågade aldrig berätta för någon vad som pågick hemma. Inte heller hur hon mådde inombords. Visade bara upp en glad fasad. Tills den dagen kom. När hon klev ut från den elaka världen. Till sitt första egna hem. Hon flög som en fågel mot himmelens höjd. Stark och fri. Vågade berätta. För andra barns skull.

Blev aldrig lilla flickan igen.