Det är inte jag som ska ha de fula blåmärkena
eller bortmedicinerade panikkänslor
det är de som inte har gett mig någon hjälp
det är de som inte kunnat se mig
det är de som borde ha dem
men jag lägger allt på mig själv istället
straffar mig själv undermedvetet
eller vad kan det annars bero på
jag kan inte hugga i mig själv mer
för till slut vet jag inte vem jag måste förlåta