omvänt är ingenting tappat
inte ens en blå ballong som svävar vindfångad
det är något underligt i det
osmakat
och mitt i en röd cirkel står jag och filosoferar
över plåster jag aldrig hittar
limburkar jag snubblar över
och jag tänker
på hur konstigt det är
att ett korn kan skava mer än ett snitt genom själen
men när man välter i öknen kan man göra sandänglar
sedan tänker jag över golvtankarna
de som får allting att öppnas 
och kanske är det så
att en del föds med ankare
men att jag föddes med många rum
gömda bland de vandrande träden
och att det är tonerna från dem
som sjunger i mina ben