Med andan i halsen kommer jag hem efter skolan. Jag hann inte städa färdigt igår. På grund av alla läxor och matlagning. Att dammsuga är kvar på att göra-listan.

Styvfar kräver att jag sköter hushållet för fem personer, när mamma ligger på sjukhus. Själv lyfter han inte ett finger. Jag ska städa, tvätta, laga mat och baka. Skolarbetet får jag sköta bäst jag kan.

Handla mat får jag också göra själv. Släpa hem kassarna på bussen. Det är tungt på många sätt för en fjortonåring. Han kunde ju åtminstone hämta mig med bilen.

Men klaga törs jag inte.

Jag ser att mamma kommit hem från sjukhuset. Hon sitter som en fågelunge bredvid styvfar i soffan. Och hoppas på en stunds medkänsla från honom.

Jag tar fram dammsugaren och börjar dammsuga det jag inte hann igår. Annars får jag väl skäll, tänker jag bittert.

- Sluta genast upp med det där oväsendet, ryter han, och ser på mig med kalla ögon. Mamma behöver lugn och ro!

Din falska djävel, tänker jag, du skulle bara veta hur jag genomskådar dig. Hur jag lärt mig att läsa av alla hans gester och ord.

Idag ska han låtsas ha omtanke om mamma. Som han egentligen  inte tror är sjuk. Fast hon har cancer.

Idag ska hon duga. Inte jag, som får vara piga långa perioder. Utan ett uns beröm.

Och jag vrålar ordlöst till mammas hjärta

- Tro honom inte!  Imorgon är en annan dag. Då spelad omtanke är ett minne blott. Och allt är som vanligt. Med hårda ord och slag.

Men mamma sitter tyst.

Stukad ställer jag tillbaka dammsugaren. Smyger in i mitt rum och bara hatar. Det helvete vi lever i. Inte kommer undan.

Jag öppnar en bok. Låter verkligheten försvinna, när jag når mitt smultronställe. Böckernas värld.