Hon gick ute i den nu rätt varma höstmorgonen, på väg hem, efter en av de underligaste nätterna i hennes liv. Såg sig omkring, allt kändes så konstigt ute, lugnt och stilla. Solen vilade precis ovan trädtopparna och månen syntes fortfarande, det var klart och vindstilla. Hon tog en lång omväg, tänkte på Nico. Var det saknad hon kände? Hon funderade på om hon skulle ta en "timeout" och gråta. Men, hon kunde inte förmå sig att göra det, hon hade det ju så bra när hon var den hon var nu, nya Miranda. Hon promenerade och tänkte på sista gången hon sett Nico. Han hade gråtit när han stängde dörren bakom henne efter att de sagt hej då, i flera timmar. Hon hade inte gråtit, fortfarande inte. Hon skulle göra det, men inte än, inte nu.