Ibland händer något utöver det vanliga som bryter av mot den grå lunken. Det behöver inte vara något sensationellt. Bara något som får  nyhetsflödet och de sociala mediernas pladderflöden att sjunka undan en smula. Det blänker till i vardagen av ljus eller mörker.

En kungsfågel krockade häromdagen med vardagsrumsfönstret. Vi hade hört en dov duns bara där vi satt på ovanvåningen. Snabbt hade jag rusat ned för att lokalisera ljudet. Där låg den. Så stilla. Jag befarade att dess fågelsjäl flugit vidare, Men så kvicknade den till, började kippa med den lilla näbben, Låg dock kvar. Med huvudet lätt på sned och benen under sig, såg den bräcklig och ynklig ut, vårt lands minsta fågel, Nu ensam på vår uteplats.

Jag tog några bilder av den, lade märke till dess vackra gröna färg och och att den bar liksom en tunn guldkrona på  den lilla hjässan. Fågelboken från hyllan plockade jag fram omgående. Decennier sedan jag nyttjat den, om någonsin, men vi har kvar den trots allt, Vilket gladde mig denna stund,

Först idientiferade jag den som en kungsfågelsångare men en ornitolog vi tog kontakt med fastställde dess art mer precist via mitt foto. En kungsfågel var det, alltså.

Efter fem timmar i kataleptisk chock efter hjärnskakningen flög den iväg, men jag bevittnade icke dess avfärd. Den var bara borta. Såg dock ingen nöjd katt med fjädrar runt gapet. Jag hoppas min lilla vän klarade sig.

Först nu berättar jag detta. Jag la inte ut något om detta på Facebook men jag måste erkänna jag publicerade dess bild på Instagram. Jag glömde dock fråga den om jag fick dess medgivande...