Han är blyg. Kanske vill han inte ta risken. Svetten i hans hand är varm. Jenny märker att han försöker torka av sig mot byxbenet innan han sträcker den till henne för att hälsa. Hon försöker att inte se så obekväm ut som hon känner sig. Hon är rädd för att han ska bli sårad. Stefan.
De går på den fulla spårvagnen. Tryck av människor från alla sidor. Jenny vacklar till lite och får tag i hans tröjärm. Hon får balans och släpper greppet.
Oj, ursäkta säger hon men han hör henne inte. Han har tagit grepp om remmen i spårvagnstaket och spänner armen för att själv hålla balansen. Koncentrerad ser han sig om. Uppe på hans huvudhöjd är det ganska ensamt. Nere hos Jenny är det trångt, mycket tyg överallt. Pösiga jackor, ryggsäckar och stickade tröjor. Någon i närheten har en lammullströja och hela vagnen luktar blött får.
Jenny stirrar på sina fötter. Hon kniper vaderna runt sin väska och parerar svängar och oförberedda stötar med stor ansträngning. Musklerna i benen darrar lite. Ställningen hon står i är obekväm men det ges inget utrymme att flytta sig.
Nu tittar han ner på henne. Det kan hon känna trots att hon inte ser upp från golvet. En märklig övertygelse om att vara betraktad. En nästan fysisk känsla av beröring med ögon och blickar.
Ett så kort möte på en överfull hållplats och ändå vet hon att de kommer ägna sig åt varandra i natt. Hon vill inget hellre. Hans varmt fuktiga hand lägger sig på hennes axel. Svetten i hans hand är varm.