Hon vandrar svärande med ett litet barn vid sin hand. Försöker att inte tänka att igår var allt som vanligt.
Igår slet hon sitt barn frå I-paden och gick till skolan en bit bort. Sedan till jobbet och sedan hem för lunch och sedan till jobbet, igen. Sedan small det. Sedan small det och helt plötsligt var hon änka och barnet utan far, för smällen var två hus bort och byggnaden var en annan bank där hennes man arbetade.

Han hade inte trivts, men hon tyckte väl ändå att det var lite väl häftigt att spränga kåken i luften. Tänkte hon där hon gick.

Visst hade hon ett diffust minne av begravning och sorg. Av att hon fattat ett snabbt beslut som kanske inte var helt genomtänkt, men hon hade ingen lust att vara logisk, hon ville bara bort.

- Utbilda dig, sa hennes mamma redan när hon var barn. Utbilda dig, vänta inte. 
-Varför?
-För att man får inga chanser, man arbetar sig till dem.
Hon hade gjort just så. Utbildat sig, jobbat hårt och så en dag var hon bankchef. Hon hade haft ettt privatliv oxå: Träffat en man, gift sig, fått barn. Ordnat med barnflicka först och sedan dagis och nu var tösen nästan sex år och gick i skola.
...men nu hade det plötsligt ingen betydelse för nu gick hon.

Det small i kvarteret jämte, hennes man var borta och hon tänkte att nu räcker det; "Vi går till lite lugnare kvarter!" Hon hade gått hem och packat det nödvändigaste, hämtat sin dotter från skolan och tagit första buss bort.