Han var lång, med lätt lutande hållning.
Han gick genom livet med stora älgkliv, sällan eftertänksamt, oftare entusiastisk.
Han talade och sjöng med kraftigt bullrande röst. Ingen kunde missta sig på den rösten, den lät som en oborstad, men glad baston, som alla andra röster följsamt fick anpassa sig till.
Hans yviga skägg fanns kanske mest där för att dölja den flyende hakan. Men skägget fick honom också att likna en profet, blev något som förstärkte honom i yrkesrollen, ”här kommer en präst”. Han tycktes mer faderlig med skägg.
Ofta fick hans ivriga gester honom att luta sig farligt långt över kanten på predikstolen. Röstläget gick upp och ner – kunde mot slutet av predikan bli liksom innerligt vädjande och blotta en nerv som annars inte märktes.
Men den fanns ju alltid där. Han log sitt sneda leende och bakom bodde en värld av sorg, som i en gammal läsarsång.