sista året i tredje ring.... Jag hade inte varit med på en enda gympa lektion, för vi var för coola för att vara med. Men när det var dags för kanotturen över en helg så kunde jag inte längre slingra mig ur. Jag hade en bullshit remis för ett knä hos en läkare någonstans som jag viftade med för att ta mig ur jobbiga situationer. Men icke. Så jag åkte på turen. Jag sket i allt. Allt ifrån vem jag skulle paddla med, till i vilket tält jag skulle sova i. Alla gjorde en sådan grej av det. Det var riktigt festligt att både se och höra. Debatterna i klassrummet. "jag vägrar sova med honom" och nej det var inte mig dem pratade om... inte för att det hade gjort något för jag brydde mig helt enkelt inte i vilket fall... och "gud va hemskt, någon måste kunna tänka sig att sova med honom..." och jag "kan du...tänka dig, kanske?" var på hon "alltså jag har redan bestämt med..." och jag "hahaha, okej sure you have..." Och hon "Men du kanske...." varpå jag "aldrig i livet... sover hellre ensam" och så höll det på... ett bra tag. Iallafall. Det löste sig på något vänster. Alla fick någon att dela tält med. Ps, han som ingen ville dela tält med, visade sig att han hade det bästa tältet... så det blev änna en grej att sova där sen ändå. Och folk säger att man inte kan köpa vänskap, pyttsan! Är inte ett dugg förvånad över att det svängde heller. Det är bara så det är. Och det var därför jag inte gillade dem. Dem flesta i min klass. Trevliga men fejk. Jag var fejk nog för min egna del. Orkade inte med mer fejk beteende. Speciellt inte från dem eftersom det inte verkade störa dem att dem var FEJK.

jag hamnade i en kanot med Emma... klassen plugghäst. Och hon hade ett utseende som fysiskt äcklade mig. Hon hade någon Polsk pojkvän och allt jag kan säga om det är att han måste varit desperat. Och Andreas. Andreas hade sagt kanske fem ord på två år. Var av tre till mig, så han kanske gillade mig? Förutom då när läraren frågat honom någonting. Han satt mest tyst. Sa inget. Höll sig för sig själv. Strosade omkring i korridorerna, störde ingen. Självklart undrade alla vad grejen var med honom. Han var med på en klassfest. Där lärde vi oss vad grejen var med han. Han funkar inte med någon, i något socialt sammanhang. Det var grejen med honom. Ingen hatade eller tyckte illa om honom för det. Han var bara konstig. Det är inte olagligt. Iallafall... ingen av dem skulle det visa sig var intresserade att hjälpa till att paddla. Så jag paddlade själv... hela jävla dagen själv. Dem sista tre timmarna var jag så trött och svetten lackade... och jag svor tyst för mig själv. Fantiserade att slå ihjäl både Emma och Andreas med min paddel. Emmas "jag har så ont i mina armar"... varpå jag tänkte, jaså? du kanske skulle pröva använda dem... och Andreas "jag har så ont i mig rygg" ... och jag, inte så konstigt... du har ingen ryggrad. Ingen av dem brydde sig om jag hade ont... så länge det bar dem framåt. Hat bar mig fram. Hela vägen fram. På kvällen kom mjölksyran. Det värkte i armarna så mycket att det kändes som om folk slagit på armarna med baseballträ... i tio timmar. Inte paddlat... Jag var så trött att jag kunde inte vara vaken. Och det gjorde så ont att jag kunde inte tänka på något annat. Joakim Medin - ja, samma journalist som blev tillfångatagen i Syrien. Jag gillar honom, alltid gjort, men han är en idiot. Trust me on this one! Han skulle hjälpa mig i vattnet med kanoten. Efter Jonas låtit vårat triangikök flytta iväg nedströms för hans flickvän ringde. Han släppte allt och gick i väg. Jag kastade mig i kanoten och skrek på Medin att hjälpa mig. Han lyfte kanoten i snöret. Så hela skiten vände sig upp och ner på. Så jag och all packning hamnade i vattnet. Vattnet var iskallt. Men instinktivt gick jag för packningen först. Kommer inte ihåg vad som hände med köket? Alla skrattade åt mig när jag kom upp. Som en dränkt katt. Utan min gympa lärare. Han var av någon anledning mäkta imponerad. Jag fattade inte hans reaktion. Jag förstod skratten. Men inte hans stolta leende och kärleksfulla ögon. Som om jag gjort något väldigt väldigt bra.

Jag låg vaken halva natten. Ville gråta men höll igen tårarna. Så ont gjorde det. Kanske det aldrig skulle gå över? Men jag gråter inte. Min pappa lärde mig att killar gråter inte. SO I DIDN'T. Det kändes inte rätt på något sätt. Nästa dag sa jag till läraren att jag kan inte paddla en dag till med DEM. Och han förstod precis. Han tog tag i det och splittrade några grupper. Ingen var direkt överlycklig över det förutom ja då. Jag sken som en sol. Jag skulle aldrig se på Emma med sympati igen. Och hyste aldrig speciellt mycket någonting i överhuvudtaget till Andreas. Men jag fick godkänt i idrott enbart på grund av den helgen. Och min lärare skulle alltid att se på mig på ett speciellt sätt efter det. Jag var i svårighet, inte ett barn, eller en ungdom... i hans ögon var jag vuxen. Och jag tog det. Var i desperat behov av positiva vibbar. Mesta av tiden kändes det som man bara var fel och allt var kört. Så det var en trevlig omväxling.

sedan hade vi läraren i Tyska. Som kämpat med mig i en och en halv termin. "du börjar verkligen förstå, man ser det på lektionen. Man ser det på läxförhören..." Och jag "ja, jo... men jag kommer inte gå på mer lektioner"
"va? Varför inte då?"
"jag skall spela biljard"
och jag skojar inte. Och jag är inte speciellt stolt. Men man kunde se någonting slockna i henne efter jag sa så. Det var inte meningen. Men det var sant. Jag spelade hellre biljard. Vi hade en sweet deal borta på Aktiviteten. Fem spänn och man fick spela hur mycket biljard man ville. Och kokosbollarna kostade också en femma och kärleksmumsen också. Visst det var särskolan som bakade dem och hade kafeterian. Men det där smittade inte. Det var vi typ helt säkra på...