Han har två val. Ett: Att äta Oxycontin och inte ha ont, men vara disträ och bombad och sänkt. Eller två: Att inte äta Oxycontin och ha ont, men vara klar i knoppen, fast bombad och sänkt i alla fall. Så han äter. En Oxycontin är som en cigarett utan halsbloss, två är som en halvpanna whisky och tre är som en bazooka. Han tar tre och sköljer ner dem med päronsaft. Lågkalorivarianten såklart. Man kan ju inte riskera att lägga på sig ett till onödigt gram i detta tidevarv. Det tar en halvtimme - en halvtimme av ungefär ingenting - sedan suddas allt ut, för att skärpas i konturer han inte begriper, som han inte vill begripa, men som ändå tränger sig på.

Det är kallt och varmt och kliar och svider när han lägger sig. Det är natt fastän det är ljust, och mörkt trots att han har lampan tänd. Det blå lavaslemmet bildar rebusar han inte lyckas tyda, ehuru han inte ens försökte. Det är ett slags skäggigt rimfrost på fönstret. Han antar det i alla fall. Persiennerna är ju som alltid neddragna och han kan rimligtvis inte vara helt säker på vad som försiggår bakom dessa. Han kanske inte bryr sig heller. Eller gör han det?

Skräckinjagande silhuetter, monster, troll, illvilliga clowner, svärta, ljus, silver, glitter och smuts. O, ack dessa bitterljuva longdrinks av surrealistiska drömporträtt, alla utslungade utan skyddsnät. Han slickar i sig, sväljer, hulkar, gurglar och bannar sig själv för att han inte tycker sig känna det han aldrig strävat efter att känna. Men det blir inte så. Inget blir så. Varför skulle det bli så? Och vad skulle det bli? Eller vem? Och när? Och hur?

Det är något som låter - ett bokstavsdis och ett surrande eko från förr, båda genererade av en telefonsignal han inte tiggt om. Ringandet vrider ner tystnaden, den tystnad som han tidigare inte märkt av. Men märker han reduceringen av densamma? Långt borta, eller rättare sagt långt inne i sig själv hör han något som pockar på uppmärksamhet. Något som vill uppdagas för att kunna stängas av och återigen negligeras. Ingen rörelse kan skönjas, trots att tiden aldrig står still.

När Steffo och Malou – eller är det kanske Lasse och Anna? – godmorgonvälkomnar sina tittare är det fortfarande natt hos honom. Det har ljusnat så smått, men vad märker en pojke med neddragna persienner av sådant? Man kan tro att han sover gott, djupt och länge. Men sover han alls? Har han alls sovit? Han själv vet inte. Vi vet inte. Ingen vet.

När drömgruset småningom har trillat ut ur hans rodnade ögon, när Morfeus orosmoln siktats långt bort över den horisont under vilken han förvaltar sin kropp, och när tabletterna slutat kurtisera med hans hjärnceller, då är det redan för sent. Den blinkande klockan på stereon förkunnar att det var en knapp timme sedan hans föreläsning slutade. Den föreläsning han aldrig närvarade vid. Den föreläsning han aldrig besudlade med sin trötthet. Den föreläsning då ingen saknade honom, eller gjorde någon det?

Sedan lägger han täckets pusselbitar över sin kropp, över sina tillrättavisade luftslott och sitt spefulla förflutna, innan allt blir svart igen. Den här gången sköljer han ner biljetterna till den ansvarslösa tomheten med mjölk… lättmjölk.

Under tiden har säkert något annat skett.