Stockholm centrals höst biter sig fast i mig.
Det är dock alltid höst här känns det som.
Vid de här perrongerna står det
trasiga människor varje morgon.
Det är inte första gången jag sitter här brusten.
Livet är som en sårskorpa
som jag gång på gång skrapar sönder.
Jag läker aldrig.
Av någon konstig anledning är det alltid
samma ställe som går sönder.

Jag trasas lätt sönder.
Det är väl så när man känner in
hela världen i ett andetag.
Ibland gråter jag,
för jag känner med hela kroppen.
Ibland skriker jag,
när alltid smakar precis likadant.

Stockholm central må vara ensamt och tomt
och bära på många människors sorger.
Det må vara trasiga själar som varje morgon undrar
om de ska hoppa in i tåget eller framför.
Stockholm central gör sig bäst i höstens mörker.
Där kan sådana som mig sköljas och våndas i ångest
utan att någon ser på för länge.
En kan vara så anonym men samtidigt så synlig.

Hösten biter sig fast i fingrarna och
påminner att jag inte har långt kvar innan
jag inte kan skriva mina egna ord längre.
Och jag blickar ut över människors långa steg
och funderar vad de bär på för historia.

Älskar de också den här platsen för ångestens skull,
eller ska de faktiskt bara hem?
Hem till något tryggt?
Där en inte går sönder?

Jag undrar hur det känns.