när tystnaden stiger
och morgonen går förbi
när natten viker
där ligger ett trasigt vi.

mittemellan andrum och liv
mellan mörker och ljus
du är vacker nog utan adjektiv
det här är mitt livs kärleksbrus

för du vill inte ha mig
inte på det där sätt som jag vill
och jag vill inte ha dig
även om jag gillar dig tätt intill.
och att det vore som att tiden stod still

men jag tror vi ljuger för varandra
när natten stiger på
för just nu finns det inga andra
som vi kan tänka på ändå.

så det känns tryggt när du somnar intill
när dina händer fumlar över min kropp
även om det inte är vad vi vill
när solen är på väg opp.
men vi är trasig båda två på ett sätt
som inte går att förstå
och kärleken som finns här är ändå
någonting som går att ta på.

du vill ha någon som mig viskar du
och jag viskar att du har mig nu
men du ler och skattar
och din osäkerhet slår in
tror du inte att jag fattar
att du aldrig blir min
och jag aldrig blir din

utan vi är fast någonstans
mellan två portar som båda är varma
någonting som värmer
när alla andra är kalla.

och vi håller fast i något som inte finns.
du lämnade lägenheten mellan natt och dag
precis som du och jag
och jag tänker att det här var ett jävla misstag

för vi kommer skada varandra till slut.
och det kommer regna i en riktig skur
som aldrig kommer ta slut
och du och jag,
vi kommer aldrig hitta ut.