fastnar i pauser
för jag behöver andas
och jag håller hårt om halsen
för jag kan dö här och nu
ändå

vrider pressens ångest-tårar
från ögonen
det ska göra ont
när man förändrar
hittar någon på

det kanske är sant
men i sådana fall vill jag inte
vara med längre


springer om nätterna
i mina drömmar
långt från livet
fast jag vill vara kvar
men ångestens mörker
är så himla svart
att jag inte hittar ut ibland

det gör liksom nästan
påtagligt ont
som att det är på riktigt
men bara ibland


målar min press över
varje känslig punkt på min hud
för jag vill
jag vill ju så mycket
hela - tiden

prestationsångest
någon säger att mod är
något man tränar upp
som en muskel
och jag känner mig svag
riktigt svag

för jag vågar liksom inte
lägga mig ner och dö
för jag vill ju vidare
men pressen som målas
på min känsliga hud
rinner över hela kroppen
och paralyserar mig istället
det bara liksom låser sig

och jag försöker att förklara
berätta hur det känns
när ångesten fryser mig
och livet rullar på
och jag vill bara springa
springa hela tiden
framåt

jag är nog ganska modig ändå
jag kastar mig in där
och sedan fastnar jag
när jag blir rädd att misslyckas

för man vill ju inte vara en loser
eller

det har jag redan varit hela mitt liv