Jag lämnar skogen bakom mig
Och speglar mig i bussfönstret.
Jag krackelerar aldrig här.
Offentligt.
Eller någon annanstans heller.

Jag har ramlat så jävla många gånger.
Det här året.
Men jag blåser gruset från skrubbade knän.
Och reser mig.
Livet pågår nu.

Jag blir rädd ibland.
När tårarna aldrig kommer.
Fastän livets regn faller över mig.
Jag blir bara kall.
Sådär kall under ytan.
Som man egentligen inte vill vara.
Men blir. Till slut.

Motgångens vägg växer.
Och det motiverar mig aldrig att ta mig över.
Men jag bara gör det.
För livet pågår ju nu.

Och jag minns andra sidan
På varje vägg.
När det känns som att allt det ond
Släpper med en simpel suck.
När livets regnskurar bara var lokalt.
För livet pågår här.

Och det är verkligen som en bergochdalbana
när man lever.
När man känner livet i varje tråd i kroppen
När det står en upp till halsen.
Och man kräks av utmattning.

Det är först när man är på andra sidan
av motståndets vägg
Som man inser hur trött och jävlig
man egentligen är.
Men också första gången som
man faktiskt känner att man lever.

Livet är förjävligt för det mesta.
Men mellan motståndets väggar
är gräset alltid grönare.
Med en sol som värmer.
Och med lite vin i en park.

Och just.
Just då är inget för stort
att besegra, klättra över eller övervinna.

Minns det.
Alltid.