det var din tid
kan de förstå
dem som inte kände dig

jag var inte klar
jag var inte redo
du och jag
hade inte delat
alla blomtips än
och du hade inte
bjudit mig på middag
för sista gången

ändå blev det mörkt
mitt i sommaren
något tog dig ifrån mig
ryckte dig från mig
jag var inte redo
jag är inte redo

du som älskade sommaren
som fick spendera sommaren
med smärta och värk
och oss som sa hejdå
fast vi inte sa hejdå

jag ser dig bara så som
jag såg dig sista gången
och jag försöker höra
din röst
men den har försvunnit
mormor
jag hör dig inte längre

och dem säger
och jag vet
du har det bättre nu
men
du och jag var inte klara
vi var inte redo

hålet
är som en enda stor avgrund
och du kan slänga in alla känslor
du vill
men det ekar ändå bara
av tomrummet

och av minnen som
bleknat så fort
och det enda jag minns är
hur sjuk du blev
och hur fort det gick
och hur jävla ont det gjorde
av att din kropp ville stänga av
men din hand var så varm

jag minns dig vara som
jag såg dig sista gången
jag minns bara hur jag grät
i bilen på vägen hem
för det var nog sista gången
vi sa hejdå
som jag kunde se dig
höra dig
skratta med dig

mormor
det skulle ju vara du och jag
en mycket längre tid än så
du skulle ju fortsätta
finnas där

jag minns ångestkramperna
när du tagit dig till andra sidan
som att jag kände hur du kämpat
och hur ångesten var
tomheten som bara tog över mig
jag minns gråten som fastnade
i hela kroppen
krampen över att få andas i fred
tyngden av hålet
som bara grävdes större
och
större

tårarna som aldrig tog slut
bilden av dig sjuk i soffan
som åt det lilla som fanns kvar
av mig

mormor
ikväll är det kallt
och det landar i mig
att du inte ringer ikväll
heller

och blommorna
som dör i fönstret
är bara vinterns tecken
på att livet förändrats