Beviset på att livet är orättvist är att det är jag som vaknar ensam och inte du
Att platsen bredvid mig är tom och kudden där ditt huvud vilade är kall ännu

Död som mina känslor faller löven ner till marken under en mörk oktoberkväll
Jag försöker fånga höstens färger, men allt jag åstadkommer är en grå akvarell

Du lämnade ett hål, jag blev förstörd, ett bortglömt vrak som aldrig gick att laga
Kvar sitter en ensam, sorgsen, bitter man som ingen ännu lyckats att behaga

Jag saknar inte dig, du är så gott som glömd, men alla känslorna du fick mig känna
Jag försöker hitta något som kan leda mig härifrån som ska hjälpa mig att glömma

I höstens mörker famlar jag omkring och letar efter någon som kan rädda mig
Någon som som kan se, förstå, få mig att le och när jag gråter säga “Allt är okej”

Där jag sitter ensam kan jag känna hur en tår sakta rinner ner längst med min kind
Jag går ut på min balkong, tänder en cigarett som snabbt brinner ut av en kylig vind

Snart kommer snön och vinterkylan som dämpar ner den ångest hösten skänker
Men tills dess får jag stå ut med denna sorgsna höstsaga som humöret sänker