Det kastar sig över dig i ett slutet rum.
I ett rum utan möbler, i ett rum med vitmålade väggar och ett fönster som vetter ut mot bakgården som badar i skymningsljuset, hugger det dig.
Bakom dörrar reglade från insidan hittar det dig och gräver sig in i den pulserande hjärnbarken.

Klibbigt som tjära och frätande som syra vill det ha allt det, som är du.
Hungrig som en blodigel vill det infiltrera ditt tankemaskineri och förvandla dig till allt det, som du under hela ditt liv kämpat för att inte bli.

Allt det, som du anser vackert och värdefullt gör det groteskt och oanständigt.
Det griper tag i dig innan din fot hittat det första trappsteget.
Förlamande och tanketomt lockar det på dig från leriga bombkratrar i ditt medvetande, dess leende så förföriskt, så inbjudande, ber dig att stiga på, stiga ner.
Och stanna där.