Jag knackar försiktigt men ingen verkar hemma. kikar in genom fönstret. undrar när dom gav sej av. Mycket har förändrats. Det är ju ändå några år sen. Borta är den gamla fiskaffären, och cykelkillen är inte heller kvar. Går vidare uppför backen, man möter inte en själ, det är så tyst. Fortsätter upp till hyreskasernerna. Det verkar helt dött. Så tomt. Går in i den mörka porten, namnen står kvar på ytterdörrarna. Men det verkar som om ingen bor kvar i samhället. Jag skrattar till. Fan, jag börjar bli hungrig, sista bussen har gått och jag räknade med att få träffa er igen, vad gör jag nu..Plötsligt börjar jag bli orolig. Jag går raskt nerför backen igen. Gatan är vit som puder av nyfallen snö, vinden är kall och det börjar snart att mörkna. jag går tillbaka till mina föräldrars hus. Bestämmer mej för att försöka ta mej in. Hittar någonting vasst att peta upp låset med. Den knarrar rätt ordentligt och jag skyndar in. Tiden har stått still. Där hänger ett fotografi med mej som liten för ungefär femtio år sen den gamla kyrkorgeln och bibeln på det lilla fönsterbordet, där satt alltid far med slutna ögon. Allt är intakt, som om dom bara gått ut en sväng och snart ska komma tillbaka. Jag öppnar ett fönster på glänt. Hör tåget på håll. Tåget som inte längre går förbi här, det går ändå, jag hör hur det stannar till en stund som för att hämta andan, och jag kliver på. jag åker efter dom. Jag åker aldrig mer tillbaka, det är skönt på nåt sätt. god natt.