Ibland gör det så ont att se
att jag är människa
med fel och brister

och jag vill så gärna
bli bättre
leva fridfullt
varje dag

och så vet jag att det inte går
att vara så
så perfekt
så jag tampas med min själ
som så gärna vill dansa

och så vill jag också!

men så undrar jag igen
hur jag kan vara så annorlunda
när jag tappar alla verktyg
som jag använder
annars
när jag skruvar
och spikar och sågar plank
hela dagarna

och bygger mitt hus
på en sommaräng
och allt är möjligt
och allt orkar jag
varje dag

och så kommer det en iskall vind
ibland
som visar mig att jag är bara människa
och de mina är bara människor
som gråter ibland

och de minas gråt
skär in i mig som knivar
och vrider om
så jag kvider inuti
och allt faller till marken igen

planka för planka

och så får jag börja om igen
känns det som
fast inte riktigt

jag har blivit rätt så bra
på att bygga
och grunden står där den står
och snabbt går det att bygga på
igen

väggar och tak i ett huj

Jag undrar om barnen tycker det är lika vattentätt som jag.