Ett år.

Bara två ord.

Men ändå, en evighet.


Och tiden stannade inte alls till, inte ens för en stund.

Och jag slogs med mitt bultande hjärta,
min skräck över katastrofen,
som aldrig kom.

Men jag släckte alla lampor och dränkte mig i minnen.
Och det sved och brände när jag plågade min själ,
och tuktade mig till en blöt fläck av obefintlig självkänsla.




En vanlig dag hade varit bättre.

En vanlig dag som vi lever den, när vi kan, då och då.

En helt vanlig dag då vi äter frukost,
läser dagens text,
dricker vårt te,
besöker ett loppis,
lagar vår middag,
ser en film eller två,
lägger oss för sent för att orka älska,
men gör det ändå...

Och nu, när jag tänker den tanken så inser jag det stora,
att jag har lyckan i min hand, varje dag.

(Om än uppblandat med lite smärta för utvecklingens skull.)



Så jag vill att du ska veta, en gång till vill jag att du ska veta...

\'Det jag vill är att du ska veta
att alla dagar som gått
har varit mer än jag någonsin vågade drömma om.

Jag vill att du ska veta att jag varit lycklig
och är lycklig
över oss.\'


Lova mig att vi aldrig gifter oss. Jag kommer att dö på vår bröllopsdag.





Epilog:

... i mörkret rörde någon vid mig, från andra sidan,
och förlöste mig.

Jag kan andas.