Jag växte upp i alkoholens dimma
som omslöt varje tanke,
varje andetag,
som var så lätt för att inte höras.

Och min bröstkorg blev stilla,
stelnad i frusen position.

En glimt ibland,
av henne, min mor,
när hon gav mig respit i min desperation,
över sprutor,
över människor jag inte ville möta.

Ibland, en glimt,
av henne,
den hon var inuti,
när alkoholdimman lättade.

Men dimmorna slöt sig tätare.

Och jag flydde.

Och blev än mer torterad,
besudlad,
förnedrad.

Alkoholens dimma,
följde mig länge, länge,
runt mig i mörkret,
under solen.

Varje dag.

Tills jag såg den, klart.

Tills kunskapen nådde mina öron.

En vänlig själ, en kunskapens budbärare,
gav mig nycklar,
i tusental,
att använda efter mitt eget huvud.

Min bröstkorg började vidga sig vid varje andetag.

Och jag trodde,
äntligen trodde jag,
på Gud.