i bakfickan ligger rullade trasmattor
en slags formad galenskap kanske man skulle kunna säga
innan man nickar klokt och drar orden samman i en hög
åh suckar människan då
den där människan med hatt och huggtänder
som aldrig håller käften
blir du aldrig trött på tokigheter och krull?
se säger hon och sträcker handen ut
här i ligger världen
utanför dansar neonerna
ingenting i farligt men heller inte sig likt
resan ändrar och vrider
och när man lägger örat mot jorden kan man höra den gråta
men också skratta
av fröjd du vet
så står vi stilla en stund 
en reflekterande enhet 
så tar jag fram trasmattorna och rullar ut dem över himlen
titta ropar människan
allting finns ju gömt där
också du