Vätten häller upp den sista skvätten 

känner sig stark  nog att slåss mot jätten

Suger musten ur det runda glaset

slänger det över axeln, lyssnar till kraset

Skuggboxas, steppar, trippar fram på styrketår

Orkar minst en Vätterunda, så bra han mår!

Jätten fnyser, krokbenar gammelvätteben 

Men i sin hand Vätten gömt en sten

Slungar den i höga skyn

Prickar Jättens öga som mister sin syn

I landet bortom Nutid ställs nu alla klockor av

Vätten styr riket där ingen är tidens slav