Jag går in och kollar, men det finns inget svar
Minnena är nu det ända jag har kvar
Tårarna som rinner nerför mina kinder
Jag hoppas till våren att dom försvinner
Känner mig patetisk, löjlig som ett fån
Den tomma telefonen är som ett hån
Varför var du tvungen, att gå vidare så fort
Jag vet att det vi hade inte var så stort
Inser du inte att det vi hade var kvalitè
Något så fint, kommer jag aldrig nånsin se