Han kom mitt i natten
Och störde.
-Varför kommer du nu?
Han svarade inte.
-Varför kommer du alls?
-Det här är ditt egna fel att jag kommer nu. Om du är så jävla korkad så att du öppnar dörren när jag bankar på, du får du skylla dig själv!
-Okej. Mitt fel. Men du måste gå. Nu.
-Jag går när fan jag vill, nu är jag här, du öppnade dörren. Jag stannar.
-Men jag trodde inte att det var du! Det var så länge sen sist, jag trodde att du var borta sen länge.
-Jag kommer alltid komma så länge du öppnar dörren och visar mig in.

Han smekte mig hårt över magen med sina kalla händer.
Känslan av beröringen satt kvar länge, en tung och iskall känsla som spred sig likt en tät dimma över mig. Jag kvävs.
Jag är maktlös. Han tränger sig in i mig. Hårt.


Han gick på småtimmarna, lämnade mig fylld av hans säd av mörker och kyla.
Konstigt nog så lever jag men jag är så svag. Så förstörd.

Jag hämtade krafter som jag inte trodde att jag hade då, skyndade mig efter honom ut i hallen.
När hans gestalt äntligen var utanför dörren så fyllde jag lungorna med luft och stack ut huvudet;
-Nästa gång du kommer hit din jävla idiot, då kommer du inte in!
Jag smällde igen dörren hårt och låste om mig.
Gick in till sovrummet, kröp ner under täcket.

Mina tunga andetag och hårda hjärtslag vibrerade ner i madrassen - vaggade mig mjukt till sömns tillsammans med vetskapen om att jag nu var själv.




Han kommer inte mer.
Han är Ångest.