Introt, så välbekant.
Tam, tada dam..tada dam tam ta...
Du försätts i en stämning, en känsla
som ska få dig att tro, att hoppas...
ja, faktiskt, en vetskap. Och du ler,
för du vet ju. Eller, du tror dig veta.
Att: jomen visst, det är så, det är sant.
Och du hoppas inte längre. Inte alls.
Du vet. Den här gången VET du.
Trots en gnagande liten djävul
i bakhuvudet som envisas med
befängda påståenden ...
"Lita inte på..."
"Var inte så naiv"
Men så dumt! Lyssna inte!!!
Vad vet han? Eller hon?
Ingenting! För den HÄR gången
är SANN. Det är äkta Kärlek.
En Kär Lek.
Det har hänt.
Något annat är inte möjligt.
Och du är lycklig! Ja, så lycklig.
Tills bubblan spricker - igen.
Men för varje gång... och varje gång...
går en liten bit sönder...
lossnar någonting från någonstans...
Djupt inne...
En så obetydlig liten bit i taget att det
knappast märks alls...
Som att sakta, sakta knapra på ett kex...
Ett sprött litet kex...
Bara smulor kvar...