Hon tänder sin ensamlykta
det sköna hon svävar i
påminner om dagen då mamma flöt iväg som korkad kork
jag kniper om såret
att hon aldrig talade med mig
att jag var två tokiga tanters barn.

Jag halkar i din bortvända MataHarivärld
du tiger nu
går bakom ryggen och betalar priset
vänder tacksåmycket sidan till
för att få vara med
"blir Kvinnor som kan"
finandligt omvandla ilskan till pärlor
lagom stora
för
hans feta hals ...
mina pinocchionäsor pekar under huden
min lilla gris har inget kvar till fina farbror.



Kommer också jag malas i din nätta kvarn i gryningen?
dunkar huvudet i din dörr
men nu har du flyt
öppnar inte
jag ser flödet utifrån
leken hon räddat
väsen virvlar utan att skadas
rymd
hörlurar skyddar dig från mig
du har flyt nu
var vi någonsin vänner
egentligen?
vill ha dig ändå för du gör mig så ful och verklig.