Det är all gråt bakom solglasögonen
på tunnelbanan
det att jag hackar sönder mig själv
för jag är dålig när jag är trött
enligt min egen logik
måste orka dubbelt så mycket som alla andra
trots att jag redan kämpar fyrdubbelt
fly hem för att jag måste gömma mig
försvinna från omvärlden och alla människor
men det är jag som dömer mig själv hårdast
medan alla andra kan se mina förmågor
alla de andra kan se att jag har ett liv att leva
och jag ser bara allt det svarta